New York 11 nov 2006

Tillbaka igen efter min första Sverige-resa efter att jag flyttade hit.
Det var härligt att återse Sverige även om jag kanske inte valde den
absolut bästa tiden på året för att komma hem. Att komma hem tidig
eftermiddag efter en långpromenad och inse att det är kolsvart ute gör det
milt uttryckt svårare att dra på smilbanden. Dock kan man inte göra annat
än det bästa av situationen och jag fick chansen att besöka både gamla,
och nya, smultronställen. På Drottninggatan i Stockholm hann jag till
exempel njuta av både praliner på Pralinhuset och lunch på Grill som
ligger mittemot. Glad som ett litet barn klev jag in på Pralinhuset och
berättade för personalen att jag har väntat i sju månader på att få äta
deras praliner. Sedan köpte jag två praliner (passionsfrukttryffel). En
till mig och en till min lillasyster. Några dagar senare insåg jag att jag
inte skulle kunna stå mig på en enda pralin tills nästa gång så jag var
tvungen att gå tillbaka och köpa fler.
Steget från praliner till kaffe är inte så långt och kaffet på Sosta i
Stockholm är värt att gå en omväg för.
En annan höjdpunkt var att sitta i ett hus på landet utanför Katrineholm
och njuta av kaffe och min mors nybakade kanelbullar. För att inte tala om
kantarellsåsen till köttfärslimpan.
Ett annat hallelujah-ögonblick var när jag för första gången sen jag vet
inte när åt rårakor med creme fraiche, rödlök och sikrom hemma hos min
bror med en bit tryffel-pecorino som dessert. Ytterligare ett fantastiskt
ögonblick var känslan av att tidigt på morgonen hugga in på förstklassigt
svenskt bröd.

Just nu ligger det närmast till hands att beskriva en massa sorters
matupplevelser eftersom jag är hungrig. Mycket hungrig. Insåg när jag klev
upp i morse att det inte finns någon mat här hemma i lyan och jag har inte
tagit mig ut för att handla ännu. Får därför just nu nöja mig med drömmar
och en kopp med ljummet Nescafe...men det ska jag snart ändra på.

Även om matupplevelserna under vistelsen i Sverige var mycket trevliga så
var det i särklass roligaste förstås att träffa vänner, familj, nära,
kära, mindre nära men ändå kära och överhuvudtaget alla människor. Det är
alltid människor och möten som gör störst intryck på mig oavsett var jag
befinner mig och jag tror att det är likadant för dig som läser det här.
Igår när jag satt på flyget från Arlanda till Newark så träffade jag en
härlig människa. Hon heter Helena, är runt 55-60 och kommer från Finland.
Hon tillbringar halva året i Finland och andra halvan av året i Houston,
Texas. Sällskapssjuk som jag var började jag prata med henne när hon slog
sig ner bredvid mig och samtalets första paus ägde rum när vi flög in över
Grönlands glaciärer ungefär 5 timmar senare. Vi hade helt enkelt en jäkla
massa saker att prata om. Till exempel visade det sig att vi hade ganska
lika musiksmak och ett sånt ämne tar naturligtvis lång tid att avhandla.
Vi pratade även om en mängd andra saker och det var ett härligt möte
mellan två människor som fram till igår varit okända för varandra.
Jag önskar att vi människor var bättre på att möta varandra. Att sänka
garden, släppa asfalten med blicken och titta på de vi möter istället för
rakt ner i gatan ger oftast ett trevligt och oväntat gensvar. Enda
problemet är att vi allihopa går och väntar på att någon annan ska ta
första steget. Sedan har vi förstås den ständiga rädslan för att det ska
missförstås...att människan vi möter kanske tror att vi måste gifta oss
för att vi tittar på varandra...att människan vi möter kanske uppfattar
det som ett hån eller en utmaning och att vi måste slåss för att komma
tillrätta med den underliga situation...att ett leende mot en främling är
något som byfånar och "lantisar" ägnar sig åt och att det beror på att man
inte har fattat sin plats och att det vore en god idé att fatta sin plats
så fort som möjligt.
Ni vet vad jag menar. Vi människor är dessvärre väldigt duktiga på att gå
runt och vara rädda för att "göra bort oss"...jag är själv inget
undantag. Jag tror att vi är mer rädda för att göra bort oss än vad vi
är rädda för att dö. Känn på det och inse hur fånigt det är.
Om jag skulle ge ett tips till någon som reser till New York om vad
han/hon måste uppleva under vistelsen här så skulle det först och främst
handla om att prata med människorna och njuta av mentaliteten. Det finns
alltid tid till en liten konversation och du kommer bli förvånad över hur
bra det känns. Skulle tro att trevligt är rätt ord i sammanhanget. Ett
annat ord är att det är lärorikt. Självklart kommer det uppstå situationer
då man inte har speciellt mycket att säga till varandra men även om man
enbart utbyter några meningar så hinner man lära sig rätt mycket om en
annan människa. Jag tror att livet blir mycket större om man behåller sin
nyfikenhet och använder den så ofta som möjligt och ingen kan väl säga
emot om jag säger att det är ganska roligt med nya människor och nya
miljöer. Vi kan nog lära oss väldigt mycket av barnen när det gäller att
behålla vår nyfikenhet och det öppna sinnet att interagera med nya
människor. Kolla hur det ser ut på en lekplats när du går förbi. Barnen
knyter kontakter eller "nätverkar för att använda ett modernt ord, och
till och med skrattar under sitt första möte med nya människor.
Föräldrarna däremot, sitter gärna i sitt eget litet inmutade territorium
på en bänk, och tittar på. Vissa tar i och för sig gärna steget och börjar
interagera med andra barns föräldrar men då gärna med barnen som "ursäkt"
för denna spontana kontakt. Därför ser man hur föräldrar står och pratar
med andra föräldrar men utan att titta på varandra...istället står man
bredvid varandra och tittar på barnen samtidigt som man pratar. Om
samtalet tystnar för några hundradels sekunder kommer rädslan för
pinsamhet och man ropar då gärna på sitt barn för att undvika några
otrevliga fallgropar.
Missförstå mig inte nu...om det inte vore för att jag känner igen mig
själv ganska väl i allt det som jag har skrivit här ovanför så skulle jag
inte kunna skriva dessa "djupa" analyser om hur det är att vara slarvig
men mänsklig.

Nu är det dags för frukost. Jag tror att jag ska sätta mig på Barking Dog
och satsa på en New York State Cheddar Cheese-omelett med country sausage
och Granny Smith-äpplen. Kanske kommer jag också utbyta några meningar med
en främling...vi får se.

Tänkte snart byta ut några låtar på myspace.com/tobiasnilsson så passa på
att ladda ner de demoversioner du vill ha innan de försvinner. Det är
verkligen roligt att se att antalet besökare på hemsidan växer stadigt och
att vi med god marginal passerat 45.000 besökare.
Skriv gärna i gästboken! Risa, rosa, diskutera och dela med er av tankar
och erfarenheter och kom ihåg att göra det du tror på.

Kärlek,
Tobias