040114 : Tobias: "Jag har ljugit" Jag måste erkänna att jag har ljugit om en sak. I biografin (den förlängda versionen) här på hemsidan står att läsa om den första kärleken när jag var nio år gammal. Det är inte helt sant. Förvisso var det kärlek det handlade om men det var inte den första kärleken. Förlåt. Jag ska försöka gottgöra detta och förklara hur saker och ting egentligen ligger till. När jag var sex år gammal fanns det en annan kvinna i mitt liv…Eleonore. Vi bodde båda två på samma gata och kom mycket bra överens. Gemensamma intressen, gemensamma vänner. Vi tyckte båda om att gunga och ibland tävlade vi vem som kunde hoppa längst ur gungan. Jag brukade vinna. Eleonore lät mig kanske vinna eftersom jag blev så glad när jag gjorde det. Ibland lekte vi med stenarna i bäcken, byggde fördämningar för att sedan dra bort stenarna för att se hur vattnet forsade. Ibland gick vi till en plats vi kallade för "diket" och gjorde geggamoja. Ibland samlade vi in grodyngel och lät dem bo i en hink. Vi var kära i varandra. När vi skulle träffas tog jag på mig springskorna (det hette så) och sprang och mötte Eleonore. Eleonore sprang också och vi brukade möta varandra halvvägs genom kvarteret Ingrid. Med sköna springskor på fötterna mötte vi varandra med en lång kram. Det är helt sant. Ett helt kvarter var vittnen till detta. En varm sommardag beslutade vi oss för att ingå det heliga äktenskapet. Jag knäböjde, friade och Eleonore sa ja. Det blev bröllop på Eleonores gräsmatta och min storasyster Anna-Karin var präst. Eleonore var otroligt vacker i sin vita slöja. Min storasyster var en av få kvinnliga präster på den tiden och arbetade frilans. Detta var hennes första och hittills enda uppdrag. Vi var väldigt lyckliga. Efter en tid när allt började lägga sig så vet alla som varit i ett äktenskap eller ett förhållande att vardagen börjar tränga sig på. Det blir diskussioner om småsaker, det blir kompromisser och så vidare och snart blir det troligen ett och annat gräl. Mitt och Eleonores första gräl ägde rum i hennes föräldrars bil. Vi hade åkt ner på stan (hennes pappa körde…inte jag) för att köpa glass och det blev meningsskiljaktigheter om glassnamn. Heter det ganilj eller banilj? Eleonore hävdade bestämt att det heter ganilj medan jag förstås visste att glassen heter banilj och inget annat. Vi blev mycket osams. Jag tror att Eleonore grät. Jag ville gråta men bet mig i läppen och tittade ut genom fönstret. Eleonores pappa Nille var tvungen att bryta in och informerade det grälande paret i baksätet om att det faktiskt heter vanilj. Vi blev båda tysta. Vi sa inget mer under den bilresan. När vi kom hem klev jag ur bilen och gick hem till mig, Eleonore gick hem till sig. Vi lyckades dock reda upp detta eftersom vi båda haft fel, det fanns liksom inte så mycket att gräla om längre. Tyvärr blev det en svacka igen. Av någon anledning (detta har min mamma berättat i efterhand) kom jag en dag inrusande till mamma och grät. Hon frågade vad i allsin dar som stod på? Jag svarade med gråten i halsen "Jag får inte ens måla om staketet för kärringen…". Min mamma talade mig till rätta och jag bestämde mig för att försöka gottgöra det hela. Jag gick ut och plockade en bukett blommor i mammas rabatt och började med nervösa steg gå det korta avståndet genom kvarteret Ingrid hem till Eleonore. Jag stannade till vid deras staket och tvekade. Skulle jag svälja min stolthet över det omålade staketet och våga ringa på? Plötsligt blev jag upptäckt av Eleonores mamma som stod i fönstret…jag vände och sprang hem. Resten är historia. Sex år gammal. Kraschat äktenskap. Sorg och smärta. Brustet hjärta. Inte blev det bättre av att min kompis Emil gjorde en långtradare med Eleonore när vi lekte ryska posten och jag hade planerat en återförening. Det var droppen. Det var över…slut. Med detta som bakgrund gjorde jag ett val när biografin skrevs. Den skulle inte bli för personlig. 15 år efter mitt möte med Nina måste jag säga…förlåt. Du var inte min första kärlek...du var min andra. Jag hade en ex-fru…Eleonore. Varken Nina eller Eleonore kommer kanske läsa det här men det känns bra att ha lättat på denna börda och sagt sanningen. Nu lämnar jag detta och går vidare. Hälsningar Tobias tillbaka till BREV © Tobias Nilsson 2003-2004