031230 : Tobias i vilda västern Hästen är ett djur som jag alltid respekterat. Förvisso kan det tyckas en smula underligt att ett djur som väger 600-700 kg kan bli livrädd för en råtta och börja sparka bakut men trots hästens mentala tillkortakommanden har jag alltid tyckt om detta fyrhovade djur. Kanske är det på grund av alla de filmer jag sett i mina dar. Filmer där hjälten stolt galopperar fram på sin trogna, trygga, starka häst efter att med hög moral och med lika mycket mod som en hel armé skipat rättvisa där han dragit fram. När julaftonsmorgon glimmade bestämde jag mig för att jag ville gå till stallet. Jag konsulterade min lillasyster och hon lotsade in mig i en värld fylld med halm, bajs och hästar. Fascinerande. Inte nog med att det skulle tittas på hästarna och klappas lite lätt på deras långa näsor (som inte heter näsor). Jag skulle även sätta mig på hästryggen och tillsammans med min kära syster skulle vi rida ut i vinteridyllen. Min häst sadlades av en 12-årig man som heter Gustaf medan jag konstaterade att det inte fanns någon ridhjälm i min storlek. Jag fick på ett smärtsamt sätt trycka på mig en för liten hjälm och hoppades på att det inte skulle finnas någon spegel i närheten så jag skulle slippa se eländet. Glädjande är att man sällan har speglar i stall eftersom hästarna troligen skulle bli livrädda av att se sig själva… Efter detta härjande ledde vi ut hästarna på gårdsplanen och jag hoppade på ett osmidigt sätt upp på hästen. Vid det här laget hade hästen ännu inte fattat att jag är en av världens sämsta ryttare och var därför snäll och stod kvar och accepterade min dåliga uppsittning. Sedan gick vi långsamt iväg…okej, skrittade. Allt gick fint och jag kände en härlig symbios mellan mig och djuret jag satt på och allt var idylliskt och vädret var fint och snön gnistrade och gnällde där hästens hovar trampade den vita landsvägen och det var julefrid i slott och koja och hej och hå. Sedan kom jag ner på jorden ganska snabbt då det kom en bil och hästen blev förstås nervös. Jag lyckades av misstag lägga i backen och hästen började gå snett bakåt ut i vägen. Jag hade ingen aning om hur man skulle få hästen att lägga i ettan igen utan drog istället i tyglarna vilket gjorde att hästen gick bakåt ännu mer. Turligt nog var bilen smidigare än jag och min häst och kunde forcera sig förbi oss där vi stod över halva vägen. Efter detta kändes det hela inte fullt så idylliskt och min tilltro till det ridderliga djuret var inte helt på topp. Lugnet kom dock åter efter en tur i skogen men sedan var det dags att bege sig ut på landsvägen igen. Väl ute på landsvägen hamnade min vänsterfot fel i stigbygeln (pedalen) och foten åkte ur och jag fick den inte på plats igen. Detta orsakade rejäl obalans och en Tobias som svajade fram och tillbaka i sadeln. I samma ögonblick konstaterar min lillasyster att det är dags att galoppera och sätter av längs vägen och naturligtvis följer min häst med hennes och börjar också galoppera som en galning (jag har aldrig galopperat förut). För den som inte har ridvana och tycker att panik är en härlig känsla rekommenderar jag att sätta sig på en galopperande häst med höger fot i stigbygeln och vänster fot fritt hängande i luften. Om man därtill av en händelse har på sig en för liten hjälm som hänger på sned på skallen förstår man snabbt att man är en syn som troligen skulle få den mest bittra människan på jorden att bajsa på sig av skratt. Jag då….jo, jag var livrädd. Mitt vänstra ben svajade upp och ner och jag är säker på att Bruce Lee skulle ha blivit grön av avundsjuka om han sett hur smidig och böjlig jag var…tyvärr högst ofrivilligt. Det hela slutade dock lyckligt när jag lyckades få tungan i rätt läge och kunde skrika till min syster att stanna. Jag kan med detta konstatera att jag troligen aldrig kommer få jobb som den ridande hjälten i en västern-film…men jag är inte bitter. Skål allihopa och Gott Nytt År!!!! /Tobias tillbaka till BREV © Tobias Nilsson 2003-2004